Du är här: Startsida / Fotoarkiv / Broar i kommunen

Några broar i Storumans kommun

Åskiljebron
En dokumentation
av Jan Sandgren, Varberg
Mars 2006
 


Vid Åskilje strax sydost om Storuman i Lappland rinner Juktån in i Umeälven. Några hundra meter efter älvmötet togs denna betongbro i bruk 1958 över det breda vattendraget. Den närmare 170 meter långa vägbron är ett påtaglig landmärke i den breda älvdalen. SOA 1998.

delade vid mitten av respektive spann. Plattorna hänger i slanka hängstag från bågarna.
     Brobaneplattorna är tämligen smäckra i formen och har en svagt utskjutande kantbalk. Brokonstruktionen visar tydligt vad som bär (bågarna) och vad som blir buret (brobaneplattan).
     Brons underbyggnad utgörs av landfästen och mellanstöd av betong. De långa tillfartsbankarna ger ett något förhöjt broläge och avslutas vid landfästena med välgjorda koner av huggen och ordnad sten.
     Brons räckeskonstruktion av grönmålande vinkeljärn löper obruten på insidan av bågarna och ger med sin stora längd en inramning till fartbanan.

                                           Harmoniska former
Det inbördes förhållandet mellan brobågarnas pilhöjd, spannens längd och den fria höjden över vattnet ger ett harmoniskt och välavvägt intryck. Brons fria placering i det flacka norrländska landskapet skapar dessutom utmärkta förutsättningar för att resande på E12 ska kunna uppleva bromiljön.
     Ytterligare två stora broar ligger i närheten av broplatsen, en större järnvägsbro från 1927 i fyra spann med bärverk av fackverksbalkar för banan Hällnäs-Lycksele-Storuman samt en vägbro av Langerbalktyp från 1965 för E12. Den senare togs i drift när Blå vägen var klar i hela sin sträckning. Broensemblen ger en intressant exposé över olika brotyper och konstruktionssätt.

 

Blå vägen kallas en för turistnäringen viktig del av E12 mellan Umeå och Mo i Rana, Norge. Vägen har fått sitt namn av de vattenrika omgivningarna som finns längs vägsträckningen. Vid Åskilje strax sydost om Storuman rinner till exempel Juktån in i Umeälven och bildar ett vattendominerat landskap som omges av barrskogsklädda sluttningar.
     Söder om älvmötet passerar väg 988 mellan Åskilje och Åskilje by över Umeälven på en större bågbro i två spann. De högresta bärverken är sammansatta av två parallella betongbågar som binds samman med sju transversaler av betong. Bågarna är fast inspända vid landfästen och mellanstöd. För att göra rörelser möjliga i de långa brobaneplattorna av armerad betong är dessa


Åskiljebrons höga betongbågar är förenade med tvärbalkar av betong som stabiliserar överbyggnaden mot sidokrafter. Tvärbalkarna bildar ett "tak" över brobanan och ger tillsammans med hängstagen på sidorna lite av känslan att färdas i en tunnel när man åker över bron. SOA 1998.

           Kommentar av Jan Sandgren

"Denna beskrivning av bron över Umeälven mellan Åskilje och Åskiljeby är hämtad ur Vägverkets bok "Våra broar" (undertitel "en kulturskatt"), ISBN 91-88250-43-1, utgiven 2001. Författarna är Bengt Spade och Sven Olof Ahlberg (som fotograf SOA). Boken är ett samarbete mellan Vägverket och Banverket.

Boken är en kanonbok för broälskare, alla sådana borde ha ett ex. Fängslande text och fina bilder. Helt klart är att det finns ingen bättre bok, i sin art, på svenska. Få böcker slår den, oavsett utgivningsland.

Om man kollar i brofakta kan man se att det inte har gått att få fram vem entreprenören har varit. Här har vi ett tillfälle för denna sajts, troligen ganska unga besökare, att visa detta för äldre personer från Åskiljetrakten och fråga dem om vilken entreprenören var (tala gärna om varför denne/någon vet detta). Det finns säkert några kvar i trakten som var med och byggde bron. Det kan till och med vara så att någon/några har bilder från bygget, tänk er alla ställningar och formsättningar för betongbågarna. Det kanske även finns någon bild från provbelastningen, man brukade ställa ut en rad (eller två om brobredden medgav) av lastade grusbilar och sedan mäta spannens nedböjning med avvägningsinstrumentet. Finns det bilder så är vi intresserade av att få ta del av dom.
 

Detta är Valfrid Paulssons far P. G. Paulsson. Som nog tydligt framgår var han rallare och han står på den gamla (absolut första?) landsvägsbron över Umeälven vid Åskilje. Valfrid Paulsson, som var generaldirektör för Naturvårdsverket 1967 - 1991, var  född 1925. 1926 påbörjades byggandet av järnvägsbron vid Åskilje, troligen inte särskilt långt (uppströms eller nerströms, någon som vet?) från bron som Paulsson står på. Valfrid Paulsson måste ha varit en väldigt liten pys när denna bild togs.

Åskilje är en ganska intressant plats ur brosynpunkt. Förhoppningsvis har någon en bild på den gamla bron som Paulsson står på. Sök reda på den!

Text: Jan Sandgren
Foto: Okänd fotograf

Anm:
Bilden är scannad från ett album, med titeln "Rallareveteraner vid Statens Järnvägsbyggnader" på framsidan, som jag har fått av Franziska Kihlgren, Martin Kihlgrens fru.

Järnvägsbron över Umeälven
En dokumentation
av Jan Sandgren, Varberg

December 2005
 

Inledning

Beskrivning av det stora brobygget där Inlandsbanan passerar Umeälven strax utanför Storuman.

Detta finns med i Statens Järnvägars publikationer och utredningar m.m. 1929:6. Den har titeln: Teknisk-Ekonomisk redogörelse för anläggandet av Inlandsbanan, delen Volgsjön (Vilhelmina) - Storuman.

I denna och andra redogörelser för olika bandelar som SJ utgav brukar det finnas beskrivningar om alla broar utefter respektive bandelar. Ofta är de ganska kortfattade, utom för vissa större broanläggningar, som denna.

Ofta beskriver man de vedermödor som man hade med uppförandet av landfästen och alla bropelare som ofta stod ute i vilda forsarna. Sedan avslutar man med några korta meningar att broöverbyggnaden (lika med brostålet) sattes upp av den och den verkstaden under de och de månaderna. Inget mer! I litteraturen i övrigt finns mycket litet om hur man satte upp fackverken, bara några ytterst få bilder. Detta är faktiskt en brist, i dessa tider där man ibland behöver underhålla och förstärka vissa broar. För att förstå vissa skador på fackverksbroar behöver man faktiskt veta ganska exakt hur de sattes upp.

Därför är det mycket viktigt att alla, ute i bygderna kring banorna, som på något vis känner till bilder, söker efter dem eller på något vis får kännedom om människor som har anknytning till rallarepoken som i sin tur kan kolla om det finns bilder, gör detta scannar dem och sedan skickar bilderna till denna sajt eller till mej,. Detta gäller naturligtvis även bilder från andra banor som inte har koppling just till Storumans
 kommun.

Bild 1

Bro över Umeälv

2 valv av naturlig sten med 16,7 m fri spännvidd.
1 spann á 59,8 m fri spännvidd.
1 spann á 14,3 m fri spännvidd.

Grundförhållanden

Brostället är beläget vid en fors mellan tvenne tämligen djupa och breda sel. Forsens högra (södra) strand består av berg i dagen, som i form av en flat hälla i sned riktning sträcker sig under älven fram till vänstra stranden strax nedom broläget. Här vidtager ett större bergparti, som något högre upp på stranden når fram till järnvägslinjen. Uppströms om berghällen utgöres älvbotten och vänstra stranden av ett mäktigt lager bummelsten, som lagt hinder i vägen för förberedande grundundersökningar. Berghällen. som delvis höjer sig över lågvattenytan, är av fast och god beskaffenhet och erbjöd en utmärkt grund för brostöd. Förekomsten av berg i dagen på vänstra stranden inom ringa avstånd från järnvägslinjen lät förmoda, att berget även skulle påträffas vid grundgrävning. För vattenföring och flottning ävenså med hänsyn till grundläggningen befanns det lämpligast anordna ett större spann över djupfåran, som går närmare vänstra stranden, samt tvenne mindre sidospann invid högra stranden och ett mindre sidospann invid vänstra stranden. Med hänsyn till de rådande höga järnprisen och den goda stentillgången på platsen, beslöts, att sidospannen skulle utföras som valv av naturlig sten i cementbruk. Spannindelningen fastställdes till 59,8 m fri öppning för huvudspannet av järn samt 16,7 m fri öppning för de tre lika sidovalven, vilka fingo en pilhöjd av 3,1 m och en tjocklek i hjässan av 0,9 m. Alternativt uppgjordes ett förslag med järnöverbyggnad vid det vänstra sidospannet att komma till utförande , för den händelse grundförhållandena där skulle visa sig mindre goda.

Arbetets utförande

Stenuttagningen började i september 1918 och grundläggningen för pelare nr 3 (vänstra stranden) igångsattes i januari 1919. Det visade sig då, att jordlagret närmast under bummel-stenen här utgjordes av grusblandad hård pinnmo, som dock underlagrades av uppslammad finfördelad pinnmo av synnerligen lös beskaffenhet. Fast pinnmo påträffandes ca 4 m under markytan. Då södra grundmuren för valvet beräknades draga en avsevärd kostnad, nedförd till detta djup, och då den vidare genom sin stora längd i bottenplanet skulle komma betänkligt nära djupfåran, beslöts, att norra spannet skulle utföras med järnöverbyggnad i enlighet med det alternativa förslaget. Därigenom minskades nämligen påkänningen på grunden avsevärt och man kunde nöja sig med grundmurar av mindre dimensioner än om valvkonstruktion skulle komma till utförande. Naturliga grunden för norra landfästet utgjordes av hård pinnmo. Grund- och koppmurar för pelaren och landfästet uppfördes av granit i cementbruk och grunderna kring-fylldes omsorgsfullt med sten. Arbetet avslutades i maj 1919. Under den följande sommaren skedde stenuttagning för de södra sidospannen och på nyåret 1920 begynte dessas uppförande. Landfäste och pelare uppfördes direkt på berggrunden efter föregående pallsprängning och avjämning. Det låga vattenståndet var synnerligen gynnsamt för arbetets utförande och grund-läggningen kunde äga rum dels på det torra och dels inom låga fångdammar. Under vinterns lopp murades landfäste och pelare inom varmhus upp till anfangen. För att inbespara kostnaden för varmhus kring valven uppsköts arbetet med dessa till följande sommar. Murningsarbetena voro i sin helhet fullbordade i oktober 1920.
  Valvstommarna uppsattes på i sanddosor inpassade ekklotsar för underlättande av ställning-arnas rivande. Valvslagningen utfördes symmetriskt från anfangen och för undvikande av form-förändringar i valvstommarna belastades dessa med sten å hjässan. Fogarna vid vederlagen lämnades öppna, till dess valvet i sin helhet var färdigmurat, då de igenfylldes med cementbruk. För arbetets underlättande användes en dubbel travers, varigenom varje sten kunde inläggas i sitt rätta läge utan kantring eller baxning på valvstommen. Valven och sidomurarnas innersidor av-jämnades och stålslipades  och beströks två gånger med asfaltmastix. I påmurningen över den mellersta pelaren anordnades genomgående fog, som fylldes med asfaltmastix, tillsatt med något cement. Bruksblandningen för valven var 1:3 och för övriga murverk 1:4.
   För transport av sten, mursand och andra materialier uppfördes hösten 1919 en provisorisk transportbro över älven av 175 m längd. Denna bro revs före vårfloden 1920, sedan transporterna avslutats.
   Järnöverbyggnaden av svenskt materiell levererades av J.C. Peterséns Mekaniska Verkstads Aktiebolag, Trälleborg, och uppsattes under januari-mars 1923 på av statsbanan uppförda fasta nitställningar av trä.
   Totala kostnaden för bron har belöpt sig till 451 156:84 kr.

Bild 2

STF ger ingen uppgift om när denna bild är tagen. Vi kan börja med början på det möjliga tidsspann som det är frågan om.

I "Teknisk-ekonomisk redogörelse för anläggandet av inlandsbanan, södra distriktet, delen Volgsjön (Vilhelmina) - Storuman" (från 1929) står det att järnöverbyggnaden sattes upp under januari - mars 1923.

Vidare står det att banan öppnades för allmän trafik till Storuman sommaren 1923. Det rimliga är att bilden är tagen efter att banan har öppnats för trafik till Storuman. Tekniskt sett, men inte troligt, kan bilden vara tagen något tidigare.

Går man till motsvarande redogörelse för bandelen Storuman - Sorsele (från 1939, där hela delen mellan Storuman och Gällivare behandlas) finnar man att banan öppnades för allmän trafik till Sorsele den första december 1929.

Då STF nämner att banan för närvarande har sin slutpunkt (man får väl tro trafikmässigt sett -  bygget fortsatte ju) vid Storumans station bör bilden alltså vara tagen någon gång mellan sommaren 1923 och 1:a december 1929.

Det kan tilläggas att hela broanläggningen kostade 451.156 kronor och 84 öre, en redovisning helt i enlighet med tidstypisk nit.

Bild 3

Originalet till denna bild fick jag låna av Fritjof Fanberg, känd i Storuman lite längre tillbaks. Han var gammal järnvägare. Bland annat var han med om elektrifieringen av Västkustbanan. Det var någon gång på fyrtiotalet och då bodde han i Åskloster, en knapp mil från Bua där jag bor. När jag fick låna kortet bodde han i Umeå (1971). Fotografen C O Nilsson har kopierat den.

 
Bilden visar broläget för inlandsbanans passage av Umeälven strax söder om Storuman. Det 62 meter (teoretisk spännvidd, fri spännvidd är 59,8 m) långa fackverksspannet är ännu inte uppsatt. Däremot är man klar med de två stenvalven på två gånger 16,7 meter fri spännvidd som är slagna över en grundare högvattendel av älvfåran. Till höger kan man också se den pelare (mellanstöd) som står i skarven mellan fackverksspannet och plåtbalksspannet på 14,3 m fri spännvidd som landar på storumansidan.

Kikar man lite mer på bilden så ser man att bankfyllningen söderifrån ännu inte är kompletterad ända fram till stenvalven. Detta är ju något som man inte kan göra förrän man är klar med stödvingarna som ska hindra att delar av banken rasar ut i älven.

När är då bilden tagen? I en Teknisk-ekonomisk redogörelse för anläggandet av inlandsbanan, delen Volgsjön (Vilhelmina) - Storuman, finner man att de två valven var helt klara i oktober 1920. Nästa steg är att titta på när rälsläggningen var framme vid broläget. För att få fram delarna till fackverket, som sattes upp under januari -mars 1923, var detta nödvändigt. Om jag tyder diagrammet för rälsläggningen rätt var man framme vid broläget någon gång i november 1922.

Man kan tro att det är ganska hyggligt med vatten i älven, i varje fall om man jämför med STF:s bild på bron, så en hygglig gissning är att kortet är taget någon av somrarna 1921/22. STF:s bild kan inte vara tagen mycket senare, kolla de fyra små träden1) längst ut på udden som syns tydligt på bild 1-3.
1)  För muspekaren över bild 3 så hittar du vad jag menar!

Bild 4

Personerna på bilden är bland andra Berta Uppenberg och en som heter Widerström.

Bild från broläget där Inlandsbanan korsar Umeälven strax söder om Storuman.

Jag fick låna detta fotografi genom Filip och Georg Stenvall, C O Nilsson har sedan kopierat den.

Bilden visar brobygget i ett ganska tidigt skede medan man håller på med stenarbetena för valvbron över den relativt grunda högvattendelen av broläget. Först ser man den del som bildar anfang där de två valven möts, det finns motsvarande lutande del på baksidan för det andra valvet (man ser var det är om man kollar noga på bilden där bron ännu inte har fått sitt fackverksspann).

Bortanför, innanför "varmhuset", håller man på med den del som bildar avslutning på stenvalvsbron och som ska bilda upplag för hitre änden på fackverket (kolla den andra bilden igen). Bakom skymtar den redan färdiga mellanpelaren som bildar upplag där fackverket och plåtbalksdelen möts. På storumansidan verkar man ännu inte ha påbörjat det norra landfästet där plåtspannet landar.

För att underlätta arbetet har man byggt en liten 600-mm decauvillebana där man kan rulla fram trallor med de bastanta stenbumlingarna på. Lyfter gör man med anordningen i mitten.

När sedan valven ska slås måste man, i vanlig ordning, bygga ställningar som håller valven uppe innan slutstenen, överst, är på plats. Gardisterna överst är avsedda som fästen för räckena.
När fackverksspannet ska sättas upp måste det också vila på ställningar, ofta uppsatta i vildaste forsen.
 

Enligt Georg Stenvall är bilden från vårvintern 1920. Detta bör stämma då en konsultation av beskrivningen av banbygget visar att man var klar med murningsarbetena för valven i oktober 1920.

Så här ser järnvägsbron ut april 2006. Älven är torrlagd efter regleringen. De få gånger det rinner vatten här, är när vattenmagasinet i Storumansjön stiger över den maximala dämningshöjden och man måste öppna dammluckorna i Forsnacken. (Foto: Sören Hellqvist)

Här nedan följer några bilder tagna av Sören Hellqvist i maj 2008.

Detta var det enda strömmande vatten vi kunde hitta i den gamla älvfåran ner mot Stensele. Att det överhuvudtaget rinner vatten här beror på snösmältningen och inte på att Vattenfall är generösa.

Är en torrlagd älvfåra något att skryta om?
 

© Storumansajten.se
 

Tillbaka!