Du är här: Startsida / Fotoarkiv / Tågolycka i Barsele 1954

Vi minns ...

VÄSTERBOTTENS-KURIREN nr 180 lördagen 7 augusti och nr 181 måndagen 9 augusti 1954
__________________________________________________________________________________________________

Rälsbuss och godståg i krock.
En död, 10 svårt och många lätt skadade.

Fredagen den 6 augusti kl. 19.50 krockade en rälsbuss med ett godståg vid Barsele station på tvärbanan några mil öster om Storuman. Olyckan är den hittills största som hänt i Västerbotten sedan järnvägen byggdes.
   
Rälsbussen lämnade Storuman kl. 19.15 och stannade på utsatt tid i Barsele. Därifrån gick färden strax vidare. När rälsbussen hunnit ungefär 300 meter från stationen kom ett godståg, lastat med kol, tuffande med god fart in mot Barsele. Ehuru banan här går nästan rakt måste förarna inte ha observerat varandra utan sammanstötningen blev ohygglig.
    Hjalmar Tegelström, Lycksele, som fick revbensbrott och skrubbsår, berättar att de som var i rälsbussen inte såg att olyckan var på gång förrän föraren öppnade dörren och med "fasa målad i ansiktet" ropade "Tåget". Omedelbart därefter small det. Alla i bussen kastades om varandra och mot väggarna. Några klagoljud hördes inte, endast stönanden och jämmer. Flertalet torde dock vara chockade, kanske avsvimmade. Själv hade han vid sammanstötningen fått ett slag i huvudet eller en spark av någon medpassagerare. Det hela var ett ögonblicks verk. 5 vagnar spårade ur.
     33-åriga fru Siri Pedersen omkom vid kollisionen. På resan hade hon med sig sin 6-åriga dotter Kerstin, som klarade sig relativt bra och lades in på Stensele sjukstuga för observation. Lokbiträdet Rune Lindström från Vännäs, är svårast skadad och ligger fortfarande medvetslös på Umeå lasarett dit sju av dom svårast skadade fördes på fredagskvällen.
     Dr. Torsten Suwe i Stensele uppger att åtta av dom skadade ligger kvar på sjukstugan. Svårast skadad av dessa är 42-årige lokföraren T. Briell från Vännäs, som troligen kommer att remitteras till Umeå lasarett under morgondagen. Han har fått vänstra bröstkorgen intryckt och en skada på lungsäcken. Hans tillstånd har dock förbättrats en aning.

     I Barsele by flaggades det på lördagen allmänt på halv stång. På natten sattes 55 man i arbete med att lägga ut ett nytt spår på en sträcka av cirka 120 meter invid det gamla upprivna, där 5 vagnar mer eller mindre inkörda i varandra med hoppressade buffertar stod kvar invid eller på skenorna. Rälsbussens förarhytt hade klämts ihop totalt.
    
Bussens övriga utrymmen verkade helt urblåst. Att katastrofen icke kom att kräva flera liv och att en del kom undan nästa helt utan skråmor förefaller som ett under. I Irma Granbergs marketenteri arbetades det för fullt på natten för att förse spårläggare och andra med mat och kaffe och kl. 8.45 på lördag morgon var det provisoriska spåret klart. Även under lördagen var folktillströmningen till olycksplatsen stor. Loket hade krossats i främre partiet och dess stadiga buffertar hade höggradigt deformerats.

Irene Nilsson bytte plats, satt långt bak.

    Fru Engla Nilsson är moder till affärsbiträdet Irene Nilsson, Gunnarn, som fått svåra skador i ansiktet samt på armar och ben. Hon uppgav att dottern varje dag brukar färdas mellan Gunnarn och Storuman där hon har en plats i en järnaffär. Fröken Nilsson har alltid vid dessa färder haft för vana att placera sig på någon av den främsta bänkarna i bussen. Vid detta tillfälle hade hon satt sig på en av bänkarna längst bort med den vid olyckan omkomna fru Pedersen. Modern höll före att det var en högre makt som styrt dotterns steg till denna plats.
    Den omkomna fru Siri Pedersen, maka till trafikbiträdet Hilding Pedersen, Lycksele, var enda dotter till fabrikören K.A. Sandberg, Forsvik, Stensele. Hon hade i sällskap med 6-åriga dottern Kerstin besökt sitt föräldrahem, där 8-årige sonen Lars vistades under sommarlovet. Hon hade anlänt på förmiddagen och var på återväg till Lycksele när olyckan så tragiskt mötte henne. Hennes man, vars mor är bosatt i Barsele, anlände under natten till olycksplatsen.

Rälsbussföraren har goda vitsord.

    Stationsinspektoren Gösta Næslund, Lycksele, upplyser att det s.k. stationerna mellan Lycksele och Stensele i verkligheten är "trafikplatser" som förstås av kvinnliga platsvakter. Dessa har vissa tjänstetider. I detta fall hade vederbörande slutat sin tjänst för dagen och godståget som kom var ett extratåg. Motorvagnsförarna är emellertid utrustade med nycklar till trafikplatsernas telefon, likaså nycklar till spårväxlarna. I detta fall skulle motorvagnsföraren ha stannat, låst upp sidospåret och kört in på detta i avvaktan på godstågets ankomst.
     Rälsbussens förare Arne Johansson har inom SJ gjort sig känd som en duktig karl, plikttrogen och utmärkt bra, säger herr Næslund. Han är vikarierande motorvagnsförare med 10 års tjänstetid inom järnvägen.

Rälsbussföraren hoppade.

    Det har varit omöjligt att nå kontakt med polismyndigheten i Stensele under natten. Uppgifterna om att rälsbussföraren, som uppges heta Arne Johansson, hoppat från bussen i sista stund, har inte kunnat kontrolleras lika litet som uppgiften om att han skulle ha glömt att införskaffa besked från Gunnarn huruvida banan var klar.
    - Det är mitt fel, skall han ha sagt till den chaufför som förde honom till sjukstugan i Stensele för att få sin brutna arm omsedd. Men som sagt, det är i hastigheten omöjligt att avgöra om detta tal verkligen har fog för sig.

    11-åring såg hela dramat.

    11-årige Frank Ove Granberg, som bor just vid stationen i Barsele, stod ute på gården tillsammans med några andra pojkar när de hörde braket från kollisionen som såg dramat utspelas bara några tiotal meter från deras hem. Han rusade genast med. Föraren på godståget ropade till honom att se till så att läkare och ambulans blev tillkallade. Och han sprang hem till sin mamma fröken Edla Granberg, som omedelbart ringde.
    Gossens pappa, droskägaren Harald Granberg, var ute på byn med bilen när han nåddes av meddelandet om olyckan och körde till platsen. Då stod ett tiotal bilar framkörda och en hade redan kommit iväg mot Stensele med någon skadad. Banarbetare Alfred Johansson och fru Märta Stenvall kom släpande med fröken Irene Nilsson från Gunnarn, som lades i Granbergs bil och som var den andra i ordningen av de skadade som kom in till sjukstugan. Men det fanns ingen läkare på sjukstugan. Dr. Sievertsen befann sig på olycksplatsen.


Bild och textmaterial har anskaffats av Jan Sandgren, Varberg
och bearbetats av Sören Hellqvist, redaktör på Storumansajten.se.

© Storumansajten.se

Tillbaka!