Du är här: Startsida / Nybyggare / Byarna / Luspen

LUSPEN

Sommaren 1741 kom Erik Johansson från Knaften till Luspen. Eftersom han hade familj och några kor med sig, hade han säkert byggt stuga och fähus vid Storuman något år tidigare.
Eriks son Simon Petrus övertog nybygget, och 1762 fick han insyna två tunnland åkerjord och tillräckligt ängesmark för ytterligare ett nybygge. Dessa områden fick han lägga till det gamla nybygget. Det dröjde ända till 1779 innan Luspen delades i två delar. Hans Jacobsson från Ekorrsele köpte den ena delen. Den lämnade han till sin son Hans Hansson och flyttade till Björkberg.

Vid skattläggning 1798 innehar Simon Petrus och hans son Philip var sin del av Luspen. Då bor Hans Hansson på Luspholmen men kommer sedan tillbaka till Luspen.

1797 har Carl Nathanaelsson från Bjursele kommit till Luspen och övertagit det ena hemmanet. Den 10 jag. 1806 behandlade häradsrätten i Lycksele en ansökan av Carl och Philip om fastställelse av en förrättning som verkställdes den 20 sept. 1805, då 88 skrindland äng hade synats. Dessa ängar hade tidigare nyttjats under kronobygget Luspen.
Den 31 mars 1806 fick Carl Nathanaelsson införsel i ett nybygge som insynats åt honom sommaren 1805. Då var han alltså ägare till två nybyggen.
Carls hustru Sophia var otrogen och fick tvillingar med en "okänd" man. Det blev skilsmässa, och Sophia gifte sig, med Carls tillåtelse, med drängen Fredrik Pehrsson Norberg. Till honom överlämnade Carl den 7 jan 1809 hälften av det äldre nybygget och dessutom det nyanlagda nybygget vid Luspen. I ett testamente bestämde Carl att sonen Anders, när han blev myndig, skulle erhålla den andra hälften av kronohemmanet nr 2 i Luspen.

Fredrik Pehrsson lånade, enligt en lånehandling från 2 mars 1811, 160 riksdaler och 25 riksgäldssedlar av drängen Gustaf Michaelsson till tre procents ränta. Dessutom överlät han besittningsrätten till Gustaf. Ett villkor var att han fick stanna kvar som lantbonde på nybygget i tre år. Och att när lånet var återbetalt skulle hälften av hemmanet återgå till Fredrik.

Philip Simonsson kom också i penningsvårigheter och sålde sitt hemman den 16 febr. 1812 till Anders Hansson i Björkberg. Det är alltså fel när traditionen påstår att någon "stal" Philips hemman. Philip bodde dock kvar i Luspen, förmodligen som landbonde på sitt f.d. hemman. Anders Hansson sålde detta till Hans Hansson på Luspholmen. Den 15 juni 1813 fick Hans Hanssons änka åborätt till Luspen 1, och den rätten övertog hennes son Pehr 1816 och bodde sedan i Luspen. Philip Simonsson drunknade 1828, och den 10 april 1828 medgav KB att Philips änka fick bo kvar på hemmanet, så länge hon var ogift.
1818 sålde Fredrik Pehrsson halva hemmanet nr 2 till Anders Gustaf Pehrsson från Skarvsjön och 1824 den andra hälften till Gustaf Michaelsson från Bastuträsk, som 1827 överlät den till Pehr Hansson.

"Köparen af 3/16 mtl Nr 2 i Luspen Pehr Hansson betalar 444 Rdr 21 skilling 4 runst. samt har skyldighet att föda, sköta och försvarligen kläda Inhysesmannen Samuel Pehrsson och dess Hustru till dödedagarna samt till dem årligen betala åtta kappar Korn, ett Får med långull, tre marker Smör och tjugu Rullar Tobak. Fredrik Pehrsson har varit Landtbo på detta Hemman men föga i någon måtto upfyllt gjorde förbehåll och därför blifvit upsagd."
Pehr Hansson hade den 5 april 1826 även erhållit införsel i Luspen nr 3.

Anders Carlsson, som den 6 aug. 1824 erhållit införsel i hemmansdelen 3/32 mtl nr 2 i Luspen, sålde 1829 ena hälften till Abraham Stenlund för 200 Riksdaler Banco och den andra hälften till Pehr Hansson d.y. för samma belopp.

Då fiskevattnet 1838 delades mellan Luspen och Luspholm, var Pehr Hansson d.ä., Pehr Hansson d.y., Philip Philipsson och Abraham Stenlund åbor i Luspen.
Philip Philipsson dog 1848. Han efterlämnade hustru, fyra små barn, en mycket vanhävdad hemmansdel på 1/16 mantal samt ganska stora skulder. Änkan försökte några år att ha kvar hemmanet, men skulderna bara ökade. Hennes bröder och barnens förmyndare kom överens om att hemmanet borde säljas till den högstbjudande. Det blev handlaren Pehr Ambrosius Rådström i Stensele. Häradsrätten tillstyrkte försäljningen som fastställdes av K B den 9 mars 1853.

Även här berättar traditionen om "stöld" och påstår att länsman drev änka och barn att bli tiggare, och sedan insynade han hemmanet och gav det åt sin måg. Att insyna en jordbit som tidigare var lagenligt förvärvad och dessutom skattlagd, var naturligtvis omöjligt. Länsman Bjuhr köpte hemmansdelen av P.A. Rådström för 400 kronor. Så gick det till..

"Samtelige hemmanen i Luspen äro ytterst vanhäfdade" anmäler kronofogden vid jordrannsakning 1851.

Utdrag ur "Storuman från obygd till tätort":
Den siste som brukade hemman i Luspens by blev Philip Philipsson. Vid hans död, omkring år 1860, skulle änkan ensam bruka hemmanet. Detta översteg tydligen hennes förmåga och vid en av de syneförrättningar, som länsmannen hade skyldighet att göra vart tredje år, anmälde han hemmanet för indragning till kronan på grund av vanvård. Länsmannen fann det dock förmånligt att för egen räkning insyna kronobygget för att senare överlåta det på en dotter och måg. Änkan, som kom att stå på bar backe, fick gå omkring och tigga med sina två barn, en son och en dotter. Sonen, Daniel Philipsson, bosatte sig som vuxen i Bergnäs.
Fotnot; Om man jämför denna text med den som Ossian Egerbladh
skriver, så är det uppenbart att allt som skrivs inte stämmer hundraprocentigt. Förmodligt så kom det inte till häradsrättens kännedom att Pehr Ambrosius Rådström var måg till den länsman som insynade kronobygget när Philip Philipssons änka blev av med det. Det där med moral och etik fanns nog redan då.

Tillbaka!