Här är det till att vara uppklädda. Farbror Johan kallade mina föräldrar för "nybyggarna" när han såg detta kort. Detta kort är från mina föräldrars första tid i Storuman i mitten av fyrtiotalet och visar min mamma Margit, född 1921, och pappa Helge, född 1918. Mamma kom från Röbäck och pappa från Klabböle. Fotografen är okänd!

När pappa slutade skolan, vid 14 års ålder 1932, började han, i likhet med de flesta andra killar vid den tiden, att jobba för att försörja sig. Han tog arbete på olika cementvarufabriker i umeområdet. Senare fortsatte han med detta uppe i Lycksele. Under året 1943, när många började längta till att andra världskriget skulle sluta, tänkte han, att när kriget väl slutat - och det kunde kanske ta ett par år - så skulle ett uppdämt byggnadsbehov släppas loss. Då tänkte han rida på den byggnadsvågen. Han fick Storuman i tankarna och for upp dit det året. Han lånade 10.000 kr av sin pappa, som var lantbrukare, och startade en cementvarufabrik, som fick heta Storumans Cementvarufabrik.

Han köpte en tomt, en bit utanför samhället, åt Stensele till. Där, i en skogsbacke som var svart som  en kolkällare på natten, mycket mörkare än i samhället där det ändå var kvalificerat glest mellan gatlyktorna, byggdes fabriken, med en tillverkningsyta på 96 kvadratmeter. Den utökades med tiden. Folk hade av förklariga skäl vilja och framåtanda på den tiden. Något liknande skulle jag aldrig ha klarat av att göra.

Det tog några år innan firman gick med vinst, så han var tvungen att syssla med något annat utöver firman för att klara sig. Han tog på sig att göra grunder till hus. Alltså gräva och mura upp husgrunder. En hel del hus i Storuman har tillkommit på detta sätt. Några hus murades helt och hållet med betongblock eller "gråsuggor" som De också kallades, från källaren och upp. Han lejde folk för att utföra jobben. Elon Lindberg var nog en av dem som murade mest åt honom. Grunden till Maltes Livs på Vallnäs kom till på detta sätt. Gråsuggorna och andra cementvaror som behövdes tillverkades på fabriken. Så småningom klarade sig firman utan denna extrasyssla.

Han tog även på sig övervakning av ställverket vid Storhälla. Trakten hade ett mycket svagt elsystem vid denna tid. Det var ett flertal småkraftverk som bidrog till elströmmen. Den i Skarvsjöby var ett av dem. Man fick nog även kraft från en ledning som sökte sig inåt landet från Norrfors gamla kraftstation, den som 1958 dämdes över och ersattes av Stornorrfors kraftverk. Vid åskväder kunde ställverket lägga av och då skulle det startas upp igen. Det gjordes från ställverket. Det blev till att ringa till de olika kraftverken för att få igång dem och skicka ut strömmen på nätet igen. När "Berget" byggdes drogs en kraftledning dit från detta ställverk. Man korsade ledningsgatan när man släpade sig upp till skidstugan. Denna ledning tror jag var ganska prioriterad. Ibland gick säkringar och då fick de bytas. Det var lite större pjäser som satt en bit upp. Man behövde en lång stång för att hantera dem. Ställverket var av den högbyggda typen som var vanliga på den tiden. Vid åskväder eller vid andra tider med täta störningar var pappa tvungen att sova över i en liten stuga för att vara beredd. För att självständigt klara denna syssla utgår jag från att han måste ha fått en hel del instruktioner från kraftbolaget. Det är ju väldigt riskabelt med tanke på den höga spänningen och strömstyrkan. Han höll på med detta en bit in på femtiotalet.

Den första tiden bodde pappa som inneboende hos Ture Bengtsson. Ture var son till Per som var rallare. Ture jobbade som reparatör på lokstallet. Pappa Helge åt i tredjeklassmatsalen på Järnvägshotellet. Det var rusch i Storuman på den tiden. Många kom dit för att jobba. Man byggde bland annat "Berget". Eftersom bostadsbristen var stor hyrde många in sig som inneboende och åt då sina måltider ute på restaurang. Mamma Margit jobbade som telefonist på Umedalen. Så småningom kom även hon upp till Storuman. Då flyttade de till en kåk på Ringvägen där de hyrde på övervåningen. När man kommer från korsningen Blå vägen - Materialvägen och kör mot gamla Sorselevägen, så tar man till höger in på Ringvägen. Där, någonstans vid tredje kåken på vänster hand, var det i alla fall. När jag föddes 1945 bodde vi där.

Fotograf: Helge Sandgren
Luspen 1-96 på Stenselevägen 1. Idag heter tomten Bagaren 2.

Den såldes på andra hälften av åttiotalet till två personer från Stenseletrakten. En av dem hette Christer Johansson och den andre var från Finland (denne avled senare).
 

Alldeles bredvid fanns redan en liten stuga som vi fantiserade mycket kring. Tänk så bra den skulle bli om den någon gång blev iordningställd. Det blev den aldrig under den tid som mina föräldrar hade kvar stugan. Nu lär en dotter till Rulle Olofsson som bor i Kaskeluokt ha den.
Det skulle vara kul om någon som har foton på de två stugorna kunde sända in dem till denna hemsida så att man kan se hur de ser ut idag.
Eftersom tomten var en strandtomt var det tillåtet att fiska med fem nät samt även att uttra. Årskort köptes i Kaskeluokt hos några som jag har glömt namnet på. Jag gillade att uttra. Det var väldigt rogivande. Man satt och smågafflade under rodden och löste av varandra när roddaren blev less. Att vittja uttern blev betydligt enklare när man snabbt hade insett att det funkade bättre om man hakade fast flugan (jag tror att det var tolv stycken på linan) först på vindan, före tafsinfästningen kom. Vinsten av detta inhöstade man när linan skulle ut igen för då gick infästningen ut före flugan och inte tvärt om för då var det omöjligt att veta vilken fluga som var i tur att hakas av. Efter den insikten undergick språket i båten en genomgripande hyfsning.