En dag i december 1967 åkte VK´s lokalreporter Harald Eriksson upp till Strömsund för att göra ett reportage om det hönseri med äggproduktion som Gunnar Semrén hade byggt upp i Strömsund i mitten av 1960-talet. Gunnars söner Leif och Kenneth har tillsammans tänkt tillbaka 50 år i tiden och berättar för Storumansajten.se om hur det kom sig att deras far Gunnar startade upp verksamheten med äggproduktion i Strömsund.

  Måtten på huset var 45 x 12 meter med en betongplatta som grund och plåtbeklädd fasad. Takstolarna byggdes på marken och lyftes upp med en stolpsax, ett redskapet som man reser trästolpar med. Den var monterad på en släpvagn kopplad till en bil. Genom att det inte fanns någon bärande vägg och att alla hönsburar skulle hänga under taket förstärkte man takstolarna med järnlinor som sattes fast i ändarna på takstolarna och spändes ihop under innertaket för att hålla ihop takstolarna. Under taket hängde 2000 burar innehållande 4 höns i vardera, alltså 8000 höns. Unghönsen inköptes när dom var c:a 20 veckor gamla och inte helt värpfärdiga. Priset på varje höna var på den tiden 15 kronor styck. För att hönorna inte skulle börja värpa för tidigt med för små ägg påverkade man detta med att lämna ljuset på i den fönsterlösa byggnaden endast några timmar per dag. Under den tiden åt och drack hönorna. Man gav dem dessutom inledningsvis ett speciellt foder som inte gynnade värpning. Efter cirka 2 veckor byttes fodret till värpfoder och tiden när lamporna var på ökades successivt. Efter ytterligare några veckor var hönsbesättningen uppe i full värpning, cirka 6500 ägg/dag. Äggen levererades till Västerbottens Äggcentral som hämtade en gång i veckan. Efter ungefär 16 månader var den totala värpningen nere under 3-4000 ägg per dag. Då kostade fodret mer än vad man fick in för äggen. Ett slakteri köpte då hönorna för 1 kr styck och de hämtades i burar med 10 hönor i varje. Därefter sanerades huset, burarna och all utrustning. Sen fick hönshuset stå tomt i cirka 6 månader för att det inte skulle vara kvar någon eventuell smitta efter den gamla besättningen. Sedan sattes en ny besättning höns in. Cykeln var alltså ca 22 månader.
  Burarna hängde i taket med 3 helrader och 1 halvrad mot varje långvägg. Varje helrad innehöll 4 rader i 2 våningar med 125 burar i varje rad. Halvraderna innehöll 2 rader i 2 våningar med 125 burar i varje. Alla rader hade en foderränna i plåt som efter ett antal år byttes ut till plastrännor när plåten renderade i att rostade upp. Uppe på varje burrad låg det ett fyrkantigt plaströr, cirka 1 tum i fyrkant, med en nippel i varje bur som hönorna tryckte på för att få vatten. Till varje rör fanns det kopplat en dosett som det portionerades ut vitaminer mm. Utfodringen skedde i början med en eltruck som hade en skruv monterad som fyllde foderrännorna. Utanför huset fanns det en cistern som var cirka 5-6 meter hög och cirka 1,5 meter i diameter. Från den gick det en skruv in till huset som fyllde trucken med foder. Efter ett antal år automatiserades detta genom att man satte fast u-järn i betonggolvet mellan burraderna och på detta löpte det en vagn som var cirka 10 meter bred med en behållare på ca 100 liter för varje foderränna. Dessa foderbehållare fylldes på med hjälp av en skruv från silon. Ett par gånger per dag kördes hela vagnen längs med burarna och fyllde på alla foderrännor. För utgödslingen hade man gjutit fast trottoarkantstenar till en form under varje burrad. Det var 3 stycken á 2 meter och 2 stycken à 1 meter bred. I dessa rännor drogs metallskrapor med hjälp av en elmotor och avföringen hamnade i en underjordisk betongsilo på ca 60 kubikmeter.
  Äggplockning och paketering utfördes manuellt. När värpningen var på topp med ca 6500 ägg per dag blev det totalt drygt 2 ton ägg per vecka. De blev förpackade i kartonger. Totalt blev det cirka 5 kubikmeter lastvolym som hämtades en gång i veckan av Karlssons Åkeri i Åskilje. Äggen transporterades till Västerbottens Äggcentral i Umeå.
Någon gång under 1980-talet hade tidens tand gjort så pass mycket åverkan på hönsburarna att det var dags att byta ut dem. Gunnar Semrén tog då beslutet att avveckla verksamheten, annars hade han varit tvungen att fortsätta med hönseriet tills de nya burarna också hade gjort sitt, vilket kunde ta 15 år.

Upprinnelsen till äggproduktionen som Gunnar Semrén startade var att Adolf Gustavsson, som hade äggproduktion i byn, övergick till unghönsuppfödning. Meningen var att Gunnar skulle köpa unghöns av Adolf för att producera ägg. Detta skedde förmodligen också i en eller två omgångar. Men när Adolf Gustavssons hönshus brakade samman under den tunga snön som kom under en vinter i början av 1970-talet började Gunnar köpa unghöns från annat håll. Hönshuset byggdes 1966 och produktionen var igång för fullt året efter.

En liten kille vid namn Ronny Gustavsson, son till Adolf Gustavsson, sitter i det raserade hönshuset och håller i en av hönorna som överlevde raset. Många hönor gick åt och det var nära att en av de som jobbade i hönshuset också fick taket över sig.