Juktanbygget inleddes 1973, då arbetet med att bygga Juktans kraftstation startade. Anläggningen byggdes som ett pumpkraftverk och togs i drift 1978–1979, vilket gjorde den till Sveriges första större pumpkraftverk. Senare, 1996, byggdes anläggningen om och pumpdriften upphörde när kraftverket övergick till konventionell vattenkraft.
Det finns pågående planer (2020-talet) på att bygga om Juktan till ett pumpkraftverk igen. En förstudie visade att projektet är tekniskt möjligt och ekonomiskt intressant, och Vattenfall har arbetat med förprojektering och ansökningsunderlag för mark- och miljötillstånd. (Läs mer om Vattenfalls kommande projekt!)

Detta fotografi togs när den sista årskullen avlagt examen efter att har pluggat fyra år på realskolan i Storuman. Vi ser en glad Bror Kristiansson, som då var rektor på Röbroskolan, omfamna en lika glad Carina Fredriksson t.v. och en dam som vi ännu inte har namnet på.
Vi sänder idag en tanke på den den älskvärda Bror Kristiansson som nyligen lämnat jordelivet. Vila i frid! ❤️

Den här veckans gammbild tar oss tillbaka till Storumans järnvägsstation år 1965 – en tid då järnvägen fortfarande var den stora pulsådern genom inlandet. På bilden råder full aktivitet på perrongen. Resenärer, många med stora ryggsäckar och rullar med tält eller skidutrustning, trängs mellan tågen. Kanske på väg mot fjällvärlden, värnplikten eller bara vidare ut i landet. Till vänster syns en klassisk rälsbuss av modell X9, och till höger ett större SJ-lok. Det är vinter, marken är täckt av snö, men stämningen verkar varm – folk samtalar, organiserar packning och förbereder sig för avfärd. En ensam unge i stickad mössa står och betraktar allt som händer, kanske väntandes på någon eller bara fascinerad av det myller som förr var så vanligt vid stationen. Fotograf okänd – men ögonblicket är tidlöst.
På bilden under, som är en delförstoring, kan du titta lite närmare på stinsen och de som finns närmast kameran.

T43-loket till höger om motorvagnen byggdes i 50 exemplar mellan 1961 och 1963. Med dieselloken kunde man ställa av ångloken, som ”konserverades” och placerades i långa plåtskjul utefter linjerna – redo att tas fram vid behov. Dieselloken var enkla att hantera. De krävde bara en man i hytten och det var bara att tanka. Ångloken var något helt annat. Där behövdes minst två man: förare och eldare. Under kriget, när kol var en bristvara, eldade man med ved. Då krävdes ytterligare folk – bland annat vedlämpare på tendern, ett dragigt och tungt jobb. Eldstäder byggdes om, träd fälldes och veden apterades för loktjänst. Även kolhanteringen var omständlig, med lagring, kolbryggor och lastning. Ångloken krävde ständig passning. Fyrarna måste hållas vid liv så att loken var klara när de skulle ut. Under andra världskrigets stränga kyla räckte inte lokstallarna till. Lok och personvagnar fick stå ute, och personalen kämpade för att hålla ledningarna från att frysa. Ett lok fick då stå och mata ånga genom vagnarnas ångledningar. Allt detta krävde stort kunnande och mycket folk. Det är inte bara att kliva på ett ånglok och dra iväg – och det är inte konstigt att det fanns så många järnvägare i Storuman.

Storuman betraktades länge som en strategiskt viktig järnvägsknut i Västerbottens inland. Läget vid anslutningen mellan Inlandsbanan och Tvärbanan mot Lycksele och vidare mot kusten gjorde orten till en central omlastningspunkt. Här hanterades persontrafik, timmer, livsmedel och post, och stationen sysselsatte många Storumansbor genom bangård, verkstäder och godsmagasin. Järnvägens betydelse bidrog starkt till att samhället växte och utvecklades under 1900-talet.
Till höger går en stins i SJ-uniform. Det är Östen Boman från Storuman som bär på en signalskiva (signalspade) för att så småningom ge motorvagnsföraren klartecken att påbörja resan.

Hösten 1966 passade klass 3.3 på realskolan i Storuman på att göra ett studiebesök vid Umluspens kraftstation. Anledningen till att eleverna inte var i skolan var att en riksomfattande elevstrejk pågick vid gymnasieskolorna. Strejken, som varade under oktober och november, påverkade andra skolor och då även realskolan i Storuman. Strejken riktade sig mot den hårda betygskonkurrensen och det relativa betygssystemet*, som av många upplevdes som stressande och orättvist. Det ovanliga var att det var eleverna själva som tog initiativet – de strejkade, demonstrerade och organiserade sig utan vuxen ledning.
På bilden står eleverna ovanpå kraftstationsbyggnaden vid Luspsjöns utlopp och lyssnar till stationschef Edvin Frilén, som berättar om hur elenergi utvinns i en vattenkraftsanläggning.

1. Edvin Frilén, stationsmästare   2. Kerstin Rydenfalk    3. Sten-Åke Fredriksson   4. Märta-Karin Sedholm   5. Håkan Persson   6. Anders Jacobsson   7. Anneli Andersson   8. Anita Kärrman   9. Sören Hellqvist   10. Rhode Lindberg    11. Hans Gustavsson   12. Per Gardeström   13. Henry Olofsson   14. Tommy Hällkvist   15. Gun-Marie 'Ginna' Härgestam   16. Erik Valfridsson   17. Okänd!   18. Okänd!   19. Monica Valfridsson   20. Ann-Christin Höglund   21. Okänd!   22. Martin Byström?   

LITE FAKTA OM SKOLSTREJKEN: Denna skolstrejk var av en av de första stora politiska ungdomsprotesterna i modern svensk historia. Den bidrog till debatt om skolreformer, elevinflytande och betygssystemet. Protesterna ses ofta som en förlöpare till 1968 års student- och vänsterrörelse.

*/ RELATIVT BETYGSSYSTEM: Betygen sätts i relation till andra elever. Resultaten fördelas enligt en förutbestämd kurva (ofta liknande en normalfördelning). Det finns alltid ungefär lika många höga och låga betyg, oavsett hur bra klassen är. En elevs betyg kan påverkas av hur bra andra presterar.
ABSOLUT BETYGSSYSTEM: Betygen sätts utifrån fasta kunskapskrav. Alla elever kan i teorin få högsta betyg om de uppfyller kraven. En elevs betyg påverkas inte av hur andra presterar.
Sedan början av 2010-talet används ett mål- och kunskapsrelaterat (absolut) betygssystem för grundskola och gymnasieskola.