På bilden ser vi fyra män i kostym i vad som ser ut att vara en formell utdelning. Längst till höger står Einar Jakobsson (4), snickare och trogen SJ-anställd i Storuman. Fotografen, lokalreportern Harald Eriksson, fångade ögonblicket då ytterligare två SJ-arbetare belönades – troligen för lång och trogen tjänst. Mannen med handslaget (nr 2) ser ut att överräcka ett diplom eller ett bevis på utmärkelsen. Det var vanligt att SJ belönade lojala medarbetare med exempelvis armbandsur, tavlor eller diplom – särskilt efter 25 eller 30 års tjänst. Om du känner igen övriga herrar på bilden – nr 1, 2 och 3 – får du gärna höra av dig! 📍 Plats: Troligen ett kontor eller personalrum inom SJ i Storuman.

På bilden ser vi två välkända profiler från Storuman: Carl-Henrik Strandberg och Bo Strandman. Båda tillhörde en generation lokmän som i många år arbetade på Inlandsbanan under SJ:s flagg. De började sin bana i ånglokens tid, då eld och rök var vardag, och vagnarna rullade genom Västerbottens inland med gods och resenärer. Med stark arbetsmoral och stor yrkesstolthet höll de järnvägen levande även under hårda vintrar och långa nätter. Deras berättelser vittnar om en tid då tåget var en livsnerv för hela regionen – och när ånglokens rytm satte takten för vardagen i Storuman. Idag är ingen av dem kvar i livet, men minnena från spåret lever vidare – liksom deras betydelse för bygden.

Det här flygfotot från 1938 visar tydligt hur central järnvägen var för Storumans utveckling. Järnvägsstationen och SJ:s byggnader står i fokus, och flera av fastigheterna som syns finns fortfarande kvar idag. Runt samhället ser man också den täta skogen som då omgärdade Storuman – mark som idag till stor del är bebyggd.  – Vilka tankar dyker upp hos dig när du beskådar fotot?
HÄR KAN DU SE DELFÖRSTORINGAR OCH LÄSA MER!

Vid denna kiosk stannade folk till för köpa sig en lektyr eller en kvällstidning och kanske lite godis också. Ville man ha en varm korv så blev det luckan till höger, där reklamskyltar för Sibylla och Slotts senap lovar god smak. Bredvid står en godisautomat och Postens gula brevlåda, redo att ta emot hälsningar från fjällbygden. Bakom kiosken reser sig Tärnaby kyrka, och i fjärran anar man Ryfjällets karaktäristiska siluett mot himlen.

Lite kuriosa; De första kioskerna i Sverige dök upp i slutet av 1800-talet och de sålde främst tidningar, tobak och vykort. Det var vanligt att kiosker drevs av kvinnor, vilket gav dem en möjlighet att försörja sig i en tid då arbetsmöjligheter för kvinnor var begränsade. Under 1910-talet blev det allt vanligare med kiosker på järnvägsstationer och i stadsmiljöer. Efter andra världskriget ökade levnadsstandarden i Sverige, och kiosker blev en naturlig del av stadsmiljön. Kiosker sålde nu tidningar, glass, godis, läsk och en del hade även varmkorv på menyn. Pressbyrån, som grundades redan 1899 för att distribuera tidningar, blev en dominerande aktör i kiosknäringen.

I Västerbotten, liksom i många andra delar av Sverige, byggdes förr små vattenkvarnar i mindre vattendrag för att mala säd till mjöl. Dessa kvarnar var ofta skvaltkvarnar, en enklare typ av vattenkvarn där vattnet drev ett horisontellt vattenhjul som i sin tur roterade kvarnstenarna. Många av dessa kvarnar försvann i takt med att modern teknik och större industriella kvarnar tog över, men vissa har restaurerats som kulturhistoriska minnen. På fotografiet ovan ser vi en av de kvarnar som finns längs Volvobäcken i Långsjöby.

Röbroskolan i Storuman stod klar och tog emot sina första elever i högstadiet 1968. På fotot ovan från den 6 mars 1969 ser vi den personal som jobbade i det nya köket och såg till att eleverna fick en näringsrik lunch varje skoldag. Nu har vi fått in namn på damerna. Tack till alla som bidragit med info!

När Statens Vattenfallsverk byggde tre kraftstationer i Stensele kommun, bland annat Umluspens kraftstation, kom en stor mängd tjänstemän och byggarbetare med sina familjer till Storuman, Stensele och byarna därikring. Det satte stor press på skolorna, som snabbt behövde mer utrymme för undervisning. Folkskolan behövde fler lokaler och kommunen beslutade den 30 april 1954 att bygga två provisoriska skolpaviljonger med sammanlagt fyra klassrum i Röbroparken. Marken hyrdes från företaget Holmsunds AB, och redan samma höst kunde lokalerna börja användas. Året därpå byggdes en tredje paviljong på samma plats. De tre byggnaderna fick namnet Parkskolan, och där placerades dubbelklasser för årskurs 1–3.
Parkskolan, som från början var tänkt som en provisorisk lösning på problemet med skollokaler, revs en bit in på 1970-talet när en ny skolbyggnad med samma namn byggts upp en bit längre upp i Röbroparken. Till vänster på fotot ovan ser vi rester av grunden till Åströmska huset, som för att ge plats åt den nya Parkskolan, bytt ägare och flyttats till Timotejvägen 35 på Vallnäs.

  Så sent som på 1960-70-talen var det vanligt att "äldre" kvinnor rökte pipa. Här är det Gena Andersson från Grannäs som har stoppat pipan och njuter. Gena – döpt egentligen till Eugenia Agata – var nummer 5 i en syskonskara på 13. Fotot togs av Carl-Axel Nordenberg runt 1960 när Gena besökte släktingar i Ankarsund.
  I samband med fotot berättar Carl-Axel Nordenberg:

Ibland stördes mannen i äktenskapet av sin hustrus piprökande. Bland annat kostade tobaken en del. En berättelse cirkulerar i byarna att en äldre kvinna råkade ut för en fatal olyckshändelse.
Mannen i huset var borta och den äkta hälften satt vid vedspisen, kardade ull och njöt samtidigt sin pipa. Plötsligt hördes ljud från farstun. Mannen var på väg in. Den rökande hustrun rafsade ihop pipa och tobak, som hon lagt på en tidning bredvid sig, och stoppade allt in i spisen.
Men där hade hon också placerat sina löständer, som hon tagit ut och lagt ifrån sig en stund. Det brann friskt i spisen och tandgarnityret gick inte att rädda. Kvinnan fick klara sig utan tänder resten av livet förmäler historien.

Det är lördag den10 februari 1962, och GENA sitter hemma i sitt hus, försjunken i tankar. Den tidstypiska rörradion intill var förmodligen hennes enda fönster till vad som hände i Sverige och världen utanför byn, förutom det skvaller som nådde hennes öron lokalt. På UKV-banden kunde hon lyssna på Sveriges Radios tre kanaler: P1, P2 och P3. På lördagar klockan 15:00 spelades signaturmelodin Hully Gully Twist med Bill Doggett i P3 – en signal om att det populära ungdomsprogrammet "Tio I Topp" hade börjat. Just i denna vecka tog sig Cliff Richard & The Shadows in på listan med låten The Young Ones. Kanske rattade Gena in just detta program den dagen . . .

  Klockan på Storumans järnvägsstation visar 12:30 och det råder livlig aktivitet runt pressbyråkiosken och postbussen som snart skall avgå mot Umfors. Busschauffören har klättrat upp på busstaket för att lossa och sedan lasta på diverse gods som därefter täcks av en surrad presänning. En man som bär en uniformsrock hälsar genom en handskakning på en kepsförsedd herre – kanske en passagerare på väg mot fjällvärlden. Vi ser också en pojke i skolåldern med blå byxor och toppluva som förmodligen väntar på någon. Gissningsvis är fotot taget någon gång på 1960-talet, en tid då postbussarna spelade en viktig roll i att binda samman inlandet med järnvägsnätet. Intill pressbyrånkiosken låg sannolikt även en korvkiosk, dold bakom bussen, där resenärer kunde köpa en varmkorv innan avfärd. En tidstypisk bild med andra ord.
Nedan ser du några kommentarer angående bilden utlagd på vår fb-sida.

  Så här såg det ut på senhösten 1965, d.v.s. för snart 60 år sedan, när realskolan i Storuman hade en friluftsdag. Här hade man valt att förlägga dagen på "Världens Största Swimmingpool", som hade färdigställts fem år tidigare.

  Timmerflottningen på Umeälven upphörde för drygt 45 år sedan, men under mer än ett sekel var älven en viktig transportled för timmer från de kringliggande skogarna. Flottningen på älven började redan på 1600-talet, men det var under 1800- och 1900-talen som den fick en särskild betydelse, i takt med att industrin växte och sågverken behövde stora mängder timmer. Umeälven, med sina många strömmar och sjöar, var idealisk för att frakta timmer från de avlägsna skogarna i Västerbotten.
  På bilden ovan ser vi ett stort timmervarp som ligger i Luspviken, där det väntar på att transporteras vidare nedströms längs älven via Lillån. Båten som syns på fotot är en varpspelsbåt, som användes för att styra timmerflottningen. Ursprungligen var dessa båtar ångdrivna, men de fick senare dieseldrivna tändkulemotorer för att öka effektiviteten. Flottningsföreningen i Storuman hade sin bas på Lillströmholmen, samma plats där Umeälvens Vattenregleringsföretag tidigare haft sina verkstadslokaler och där fiskodlingen numera är belägen.
  Flottningen var en livsviktig del av den regionala ekonomin under en lång tid, men i takt med utvecklingen av vägtransporter och modernisering av industrin förlorade flottningsverksamheten sin roll och ersattes av mer effektiva transportmetoder.

Detta fotografi togs sensommaren 1954 av fotografen Sven Hebel från Stockholm. Han var inhyrd av Statens Vattenfallsverk för att med sin kamera dokumentera de byggnader och platser som evetuellt skulle beröras av kommande reglering och nivåhöjning av vattennivån i Umeälven. Till sin hjälp hade Sven Hebel en "pinnpojk" som du ser till höger mitt i bild hållades en lång mätsticka. Vi vet inte om denna jordbruksfastihet kom att beröras av vattennivåhöjningen och om den isåfall blev inlöst av Statens Vattenfallsverk. Du kanske vet!

Red. anm.; Fotot ingår i en serie om ca femhundra bilder tagna längs Umeälven mellan Luspen och Umnäs. Dessa bilder förvarades i en pärm på Vattenfalls kontor i Storuman och skulle på order från huvudkontoret kasseras när utvärderingen av bilderna var klar. Luspholmsbon Bo-Arne Torger var den som kommunicerade med huvudkontoret i Rocksta, Vällingby och är det någon gång man applåderar en order som inte verkställts så är det när dessa bilder blev kända för Storumansajten.se 2009.

Den 11 juni 1970 premiärbadades det i Storumans nya badhus. Först i plurret var Enar Ärlebrandt och Bror Kristiansson (infälld bild!) som representanter för dåvarande Stensele kommun. Därefter fick allmänheten hoppa i den 16,7 meter långa bassängen. Många ungdomar hade letet sig dit så det blev väldigt trångt. I förgrunden ser vi fyra killar som tyckte det var toppen att Storuman äntligen hade fått en simbassäng som de kunde nyttja även under kalla vintermånader.
Av de fyra killarna i förgrunden känner vi igen Erik Nordenberg (2). Vilka är de övriga?

Så här ödsligt har spårområdet vid Storumans Järnvägsstation oftast sett ut sedan den reguljära persontrafiken på den 130 mil långa Inlandsbanan lades ner. Fotot är taget för 18 år sedan och tyvärr ser det för det mesta lika ödsligt ut än idag. Fotografiet av Christer Bisting är taget ca 30 år tidigare och då rullade rälsbussar och godståg in och ut från spårområdet dagligen.

Här ser vi byn Pauträsk (Baavrejaevrie) i ett flygfotografi taget för cirka 70 år sedan. Befolkningen vid den tiden var cirka 240 bofasta och likt andra småorter i Stensele kommun fanns det vid den tiden butiker och annan samhällsservice i byn. Under 1960-talet började befolkningen i byarna runt Storuman och Stensele successivt att minska och Pauträsk var inget undantag. År 2000 bodde det drygt 50 personer i byn och i fjol (2024) fanns det 32 personer över 16 år skrivna i Pauträsk. (Källa: Wikipedia och "Livet i byn" av Karl Edbert Johansson.)

Fotografens rubrik till detta foto är "Ungdomar i Slussfors". Det är visserligen bara tre yngre med på fotot men vi gissar att det pågick en ungdomsverksamhet i byn med många fler barn och ungdomar som deltog. Agendan i detta fall var fågelholkbygge under ledning av en kunnig vuxen. Vi vet inte vilket år lokalreportern Brynolf Hedström var på besök i Slussfors och tog detta fotografi men gissningsvis var det någon gång under tidiga 1970-talet. Du som känner igen någon eller några på bilden kan kanske räta ut frågetecknen i när? och vilka?
Via vår fb-sida har vi fått in fler namn:

Vi startar det nya året 2025 med ett fotografi hämtat ur Carl-Oskar Nilssons fotosamling. Detta fotografi ingår i en serie diabilder tagna i och runt Storuman i början av 1970-talet. På fotot ser vi Lindströms Sport & Cykelaffär samt bilar tillhörande Axel Lindströms Bilhandel. Butiken förstördes i en brand 1976. Till vänster ser vi den så kallade "Gula Paviljongen" eller "Gula Villan" som den också kallades. Den revs 1981 för att ge plats åt Sune Sandins nya butik ICA-Renen. I bild finns också Järnvägshotellet vars verksamhet upphörde 1979 när kommunbiblioteket flyttade in med sin verksamhet. I höger bildkant ser vi konsumhallen som byggdes vinter 1960/61. I samma byggnad fanns också ett annex till Järnvägshotellet, Sparbanken samt redaktionen för Västerbottens Folkblad.