En bild från en svunne epok. Paubäcken var, precis som många andra biflöden till Umeälven, en viktig led för att föra avverkat timmer nedströms mot kusten. Flottningen bidrog dessutom till att förse vattenlevande djur och fiskar med extra föda som revs upp när timmerstockarna slog i stenar och rörde upp växter och annat från botten och strandlinjer. Men flottningen i framför allt mindre vattendrag har inte varit något som gynnat livsmiljön för fiskar och andra vattenlevande insekter och kryp. Följande kan man läsa i wikipedia om flottningens miljöpåverkan;

Under flottningsepoken rensades vattendragen på hindrande stenblock och ofta anlades timmer- och vattenledande långa stenkistor eller murar eller vallades vattendraget in och avsmalnades fåran för att förenkla flottningen. Stenar i vattendrag utgör levnadssubstrat för bottenfaunan, mikroorganisemer, insekter, maskar och sniglar. I och med att de på bottnen fritt uppstående stenarna har tagits upp ur vattendraget minskar även den totala bottenytan för dessa organismer att leva på, vilket gör att både antalet arter och individer minskar. Effekten för strömfisken blir att det blir ont om föda och de och särskilt fiskynglen får ont om gömställen. Dessutom förstörde rensningarna fiskarnas lekbottnar, vilket gjorde att reproduktionen störts. De sammantagna effekterna är att flera strömfiskpopulationer har utrotats eller kraftigt försvagats. De dammar som byggdes för att samla upp stockar och hålla för flottningen nödvändigt vatten skapade vandringshinder för fisk vilket ytterligare skapade störningar i ekosystemen.

På bilden ovan och nedan ser vi en del vad som krävdes av dessa flottare när en timmerbröt hade fastnat på sin väg nedströms. Det var ett hårt arbete som krävde bra muskler och god fysik. Man kan anta att de flesta som säsongsjobbade med flottning hade många års erfarenhet. Flytvästar och andra räddningsplagg verkar inte ha varit på modet. På fotot ser vi Holger Önnestig (1) och Haldar Karlsson (2) som tillsammans med en okänd (3) och rakar ut timmer i bäckfåran. Mannen i båten närmast är Rolf Ivarsson från Blåviksjön.

När man ser detta fotografi förstår man att timmerflottning i mindre strömmar och bäckar inte var en dans på rosor. Paubäcken är cirka 33 km lång och har 45 mindre biflöden som ansluter innan utflödet i Umeälven vid Pausele (längs E12:an). Med det i åtanke förstår man att det inte var 8-timmars arbetsdag som gällde om man siktade på att få rumpan* att landa i Umeälven innan vårfloden hade gjort sitt.

Anordningen som syns lite av i förgrunden tillhör en damm som långt tidigare byggts för att bygga upp vattennivån i Pauträsksjön. Den höjningen av vattennivån blev ett bra komplement till vårfloden i samband med att flottningen krävde mer vattenflöde än vad som annars var normalt i bäcken.

Dammstugan som den såg ut i juni 2014. Pauträsk Byaföreningen har sett till att bevara flottarkojan som ett minne från en tid då timmerflottning gav många arbetstimmar till de män i byarna som inte alltid hade en anställning att vila sin ekonomi på. Flottningen i Paubäcken avlystes 1979 men troligen hade flottningen legat nere ett flertal år innan dess.

• Anci Abrahamsson i Pauträsk har identifierat sin bror Kjell-Gustaf och några till bland bilderna. Tord Önnestig och Kjell-Gustav Abrahamsson har också bidragit med namn. Tack för det!
• Det saknas fortfarande namn på några som är med på bilderna ovan.Hör av dig till redaktionen om du känner igen någon eller några på bilderna!