LJUD OCH OLJUD I EN SVUNNEN TID
Kåseri kring ett växellok från 1968
av Jan Sandgren

  Man kan väl säga att från hösten 1962 bodde jag inte längre permanent i Storuman, förutom senare delen av 1966 samt 1967. Sommarloven var jag hemma förstås. Man kan minnas en plats på många sätt. Händelser och annat får man ju in med de olika sinnena. Olika minnen kan hänga envist kvar på olika sätt. Jag tänkte gå in på ett av de olika sätt som Storuman lämnade spår efter sig hos mig. Fotografiet ger en ledtråd till vilket sinne jag tänker på.

  Under ångloksepoken i Storuman växlade man med de ånglok som man hade för linjetjänsten. Detta var det normala för mindre stationer där man inte behövde växla särskilt mycket. Att ha ett ånglok särskilt för växling är ohyggligt oekonomiskt ur bränslesynpunkt. Den totala verkningsgraden ligger nära noll då loket måste vara påeldat dygnet runt och bara användas under korta stunder på dagarna. Det går ju åt kol, om än i mindre omfattning per timme, även når loket står overksamt. Så varför inte då använda ångloken för linjetjänst till växlingen då när de ändå annars skulle stå overksamma.

  Ett av ljuden som kunde höras över hela samhället var när man växlade med ångloken. I Storuman förekom mycket s.k. skjutsväxling. Loket hade tågsättet framför sig. Alla vagnar var kopplade utom de som skulle skiljas ur. Loket tryckte, med några kraftiga pustar, tågsättet att antal meter för att sedan bromsa in för att låta de losskopplade vagnarna i låg fart rulla in på avsett spår. Där stoppades vagnarna med bromsskor (framför hjulen och mot rälsen) eller så fick de dunka ihop med vagnar som redan stod på spåret. Loket backade sedan med tågsättet bakom en växel, som då kunde läggas om, för att sedan knuffa in någon eller några vagnar till ett annat spår.

  På dagarna kunde detta höras över samhället. Loket tar sats, med några ordentliga pustar, för att sedan med ett gnisslande som också hördes bromsa in. Därefter var det bara att invänta dunket, eller braket, när vagnarna slog ihop. Skjutsväxling, där vagnarna okontrollerat får slå ihop, blev med tiden stoppat då det ofta blev skador på godset i vagnarna.

  Så, en dag, när ångloksepoken gick mot sitt slut, dök det lilla växelloket Z3 upp på scenen i Storuman. SJ hade köpt tio sådana av den tyska firman KHD (Klöckner Humboldt Deutz). De levererades 1953, vägde 20 ton och hade en luftkyld fyrcylindrig dieselmotor från Deutz på 120 hästkrafter. Två utväxlingar, 55/24 km/h. Växellådan var hydraulisk från den stora tyska tillverkaren Voith. Från den hydrauliska lådan överfördes kraften till de två hjulaxlarna med kedjor. Rasslet från kedjorna hördes ganska tydligt. När den lilla lokomotorn sattes in någon gång på 50-talet byttes ånglokens pustande ut mot det lilla lokets ylande när det stretade med växlingssläpen. Var vädret det rätta hördes det vida omkring.

  Många av SJ:s verksamheter hade sina ljud. När tågen närmade sig Storuman tutade de en lång signal och sedan eventuellt tre korta signaler. Den långa annonserar helt enkelt, för stationspersonalen, att tåg kommer. De tre korta ges om signalen utanför stationen fortfarande visar "stopp" när tåget närmar sig signalen. De tre signalerna innebär att föraren, när signalen ställts om till "kör", är beredd på "såväl hinder som spårändring" när tåget går in på stationen.

  Flest tåg för persontrafik hade SJ runt 1950. Man hade t.ex. 5 motorvagnstågpar (ett par = ner och upp) ner åt Vännäshållet. Detta, tillsammans med motorvagnståg mot Östersund, godståg, banavdelningens tåg och växlingsrörelser som passerade övergången till Sågnäset gav upphov till ett evinnerligt klingande från bomfällningen. Störningsmässigt var dock övergången mot Sorsele mer känd. Där passerade (detta var före genomfartsvägen) all vägtrafik mot Sorsele/Vilhelminahållen samt Tärna/Lyckselehållen. I tidningarna luftades rätt ofta klagomål mot de långa bomfällningarna.

  En postbuss i Lappland blev stoppad av järnvägsbommarna vid Storuman, varifrån bussens resande skulle ta tåget. Bland genomgångsresandena fanns en stockholmsredaktör, som skrev några rader i sin stora tidning om episoden, väl föga anande vilken kraftig snöboll det skulle bli. Kommunikationsdepartementet sände tidningsklippet till länsstyrelsen i Västerbottens län, som remitterade akten till landsfiskalen, vilken hörde alla yrkeschaufförer han kunde få tag på. Vägmyndigheterna fick därefter yttra sig och så kom turen till baningenjören, trafikinspektören och stationsinspektören. En del instanser hade haft akten två gånger och nu var den för andra gången hos stins, vilken var svarande i målet. Handlingarna hade nu växt till en lunta, varav kunnat bli en stor bok. Den hade säkerligen blivit tungläst, om det också inte brast i fråga om fantasi. Där vittnades att det ofta hänt, att förarna fått vänta från en halvtimme upp till 45 minuter. Överdrifterna var så stora, att vittnesmålen avslöjade ovederhäftigheten och stins hade inga svårigheter att försvara sin station. Han skrev:

  – Kan någon verkligen tänka sig att en landsvägsfarande sitter så länge och väntar på bommarna, när alldeles vid vägövergången på ena sidan ligger en pappershandel och på den andra en stor telefonstation, utan att ringa stationen, och hur stor skulle kön inte ha blivit?
– I idén om bommar ligger väl också en legitim väntan, ty behövde aldrig någon vägfarande vänta, så vore ju bommar överflödiga.

  Så kunde det låta. Jag tycker faktiskt att det är något nostalgiskt över detta. Det är ju nu många år sedan pappershandeln fanns där och telegrafen revs väl någon gång i slutet på sextiotalet. Jag minns att det fortfarande på sextiotalet skrevs i tidningarna om bomeländet vid den övergången.

  Vid bra väder kunde man också höra när tiden för avgångarna var inne. Tågklareraren kunde läsa upp något i stil med:
"Motorvagnståg mot Östersund avgår kl. 16.40. Var god tag plats, dörrarna stängs. Biljettvisering börjar".

  Ja, vad mera kunde man höra? På somrarna, under flottningsepoken, låg dunket från timmerbogseringen på Uman som en svag bakgrundsljudkuliss. Dag och natt. Detta är det också slut med. Utan att jag vet något om det, men det kan väl vara så att man någon gång i dessa dagar kan höra när fiskodlingskassarna bogseras ner från Ankarsund till Storuman. Dock knappast med dunkande motorer.

  I börja på femtitalet, runt 1953, kom den stora invasionen av vattenfallare till Storuman. Då blev det rotation på händelserna, kanske även genetiskt. Från vattenfallstiden kan jag erinra mig åtminstone tre olika slags ljud med direkt anknytning till de aktiviteter som då kom igång. Ganska snabbt fick man ordning på den speciella infrastruktur som är knuten till vattenkraftsutbyggnad. En kompressorstation anlades och när den kom igång så hade ljudbilden i Storuman fått ett nytt inslag. Dunket från de stora kolvkompressorerna från Atlas Copco kunde nu höras dag och natt under många år. Dessa kompressorer var, rätt underhållna, i princip outslitliga. I Ringhals fanns samma typ av kompressorer. De gick där bortåt 20 år, och då var de knappast nya. Troligen hade de stått på ett eller flera andra kraftverksbyggen före Ringhals.

  Efter en tid kom bergarbetena igång. Ofta hördes tjutet från varningssirenerna samt mullret från sprängsalvorna. När man väl hade arbetat sig ner i tunnlarna så kände man i marken när man drog av salvorna. "Lösberget", som blev resultatet av sprängningarna, kördes ut på tipparna av de så kallade "Juckarna". Fabrikatet var Euclid och de var importerade från USA. Vrålet från deras motorer, särskilt när de skulle arbeta sig upp från nerfartstunneln, hördes ständigt.

  Om vi ska gå in på, relativt sett, lite nyare tid så kunde man på vintrarna tydligt över hela samhället höra när det var verksamhet i hockeyrinken. Ljudet från puckarnas dunkande mot sargen hördes långt. Ibland hördes även skridskoskären tydligt på långt håll.

  En annan företeelse, som kanske fortfarande förekommer, var de ofta förekommande racingaktiviteterna på Järnvägsgatan på nätterna. Många storumanbor har säkert ibland på nätterna legat i brygga, efter ett fruktansvärt gaspådrag med någon av dåtidens muskelbilar, och väntat på den "oundvikliga kraschen", som dock som väl är vanligen uteblev. Det skulle vara kul att veta vad rekordet låg på innan man var tvungen att bromsa. Tänk om någon, gärna anonymt kunde uppge vad det kunde röra sig om.

  För länge sedan var ju vedeldningen det vanligaste sättet för uppvärmning av husen. Många minns säkert alla vedtravar som man kunde se lite överallt, vid vart och vartannat hus. På gamla kort kan man se de stora travarna som fanns vid Centralskolan. Veden behövde ju kapas och det ljudet från kapningen var ett mycket vanligt ljud i Storuman förr i tiden. Ibland var väl matningen alltför frikostig och då fastnade klingan. Man kunde föreställa sig att kaparen, efter sedvanliga eder, kvickt fick igång kapen igen.

  I mitten av förra seklet var knappt några vägar i våra trakter asfalterade. De var i princip "breddade kostigar" och hade dåligt material i vägkroppen. Många minns säkert vägen som före bron över Umeälven före Tärna till höger gick mot andra sidan av Laisan. De som skulle till Laisaliden tog den vägen. Vid tjällossningarna på våren var den vägen minst sagt fruktansvärd. I princip var den bottenlös. Jag mins en gång, när vi skulle tillbaks på den vägen, hur folk klev av bilarna och gick på sidorna om vägen för att lätta på bilarna så att de inte sjönk ner. Allt som oftast fick de kliva tillbaks i gyttjan för att skjuta på. Min mamma berättade att på vårarna lät trafiken upp mot Tärna som vanligt, men när bilarna kom tillbaks var det skillnad. Många av bilarna hade lämnat det mesta av avgassystemen efter sig på vägarna i Tärnaområdet. De lät som flygplan i startögonblicket.

  De olika ljuden var många. På femtiotalet började Silverpilar och annat från Husqvarna göra sig hörda. Ibland kunde man se, och framför allt höra, flockar av dem utanför Mannbergs fik. Sedan drog de iväg och lämnade ett blått tvåtaktstöcken (även luktupplevelse) efter sig.

  Vi bodde på Stenselevägen 1, huset nedanför Shell. Något som man där troligen fortfarande kan höra, antar jag, är när de som har varit på Storhälla frampå småtimmarna tjoande söker sig tillbaks till samhället.

  För att återknyta till en luktsensation så minns jag hur det kunde lukta när man, en riktigt smällkall vinterdag (på sextiotalet), hade tagit sig upp till skidstugan. Det var ofta nästa vindstilla sådana dager. Då kunde man känna den syrliga doften från all oljeeldning nere i samhället.

  När vi ändå är inne på vintern så minns jag ljudet av alla plogbilar som passerade på genomfartsvägen bredvid där vi bodde. När det behövdes verkade det som om man hade en hel armada av plogbilar att tillgå. Efter en tid av mycket snöande fanns det en mängder med snö att lasta ut från samhället. Klockan sju på morgnarna så hörde man hjullastarna börja lasta bilarna med snö. Snön kördes sedan till ett ställe efter mellansänksvägen, vid utloppskanalen, där snön tippades.

  Ja, det var en del av mina intryck från min tid i Storuman. Hur det är i Storuman nu för tiden, vad gäller olika ljudintryck, det överlåter jag till någon annan att uttala sig om.