När skolverksamheten i Gunnarn startade i början av 1900-talet blev de barn från Juktån och gårdarna runt omkring, som skulle börja första klass, tvungna att ta sig till Gunnarn där skolan fanns. Från mitten av 1920-talet fanns ingen riktig väg. Vintertid blev det till att endera gå eller åka skidor. En vinterväg gick över älven Juktån (där färjestället varit) och över Slåttesviken fram till Sikströms gård. Vidare gick vintervägen över bäcken och gärdena upp över Maria Holmners gård fram till skolan. Barnen längst upp i byn, från Norrhed och de andra gårdarna, gick vintertid längs Lyxmyrhövägen. Sommartid gick de efter en gångstig. Barnen från norra sidan av älven rodde längs "Jonkes länninga". De som bodde längst ned rodde över Juktån och kom via en stig fram till John Blomqvists gård för vidare färd till skolan.
En av skolflickorna, Ragnhild Lindgren, har berättat att vid Slåttesviken fanns en stor tall intill vägen. Där brukade barnen stanna och sparka på tallstammen tills de fick upp värmen på fötterna. Att barn från 7 års ålder färdades på detta sätt till skolan i alla väder verkar främmande med tanke på de fina skolskjutsar som finns idag. Men föräldrarna i dåtid hade inget val då det inte fanns pengar till inackordering vid skolan. Det kan nämnas att köldgränsen för att få stanna hemma från skolan på den tiden var -36 grader Celsius.
De familjer som var barnrika fick ha ett barn i Anders Nilssons donationsskola som i själva verket var en skola för de som var fattiga. När första barnet i familjen gått ut skolan fick nästa barn börja. Dessa barn fick gratis skolmaterial och kläder. Föräldrarna fick pengar som skulle räcka till inackordering. I mitten av 1930-talet var den summan 65 kr per termin och barn. När barnen bodde hemma fick de behålla pengarna själva. De som gick i denna donationsskola lär inte ha några ljusa minnen av skoltiden. Dessa fattiga skolbarn hade likadana kläder helt enkelt för att andra skulle kunna se vilka som gick i "fattigskolan". De fick niga och bocka för alla allmosor och även inför kamraterna i klassen.

1924 inrättades skola i Juktån. Bernhard Holmgren upplät en del av sitt hus till skolsal och lärarbostad. Den första läraren hette Inga Karlsson från Grundfors. 1925 kom Gunhild Ekstedt. Hon var en ung lärarinna från Västergötland. 1929 flyttades skolan till Erik Abrahamssons vind. Skolsalen var ett rum med snedtak och ett fönster. I alkoven, som tjänstgjorde som omklädningsrum där barnens kläder hängde, fanns ingen eldstad. Det var intagning till skolan vartannat år. Tre klasser undervisades i samma skolsal. Fram till 1936 upplystes skolsalen av fotogenlampor som hängde i taket. Lärarens bostad, som låg intill skolan, var ett litet rum med en alkov. Maten fick hon laga på samma spis som skolsalen uppvärmdes med.

Hösten 1936 stod en nybyggd skola färdig att tas i bruk. Även den med ett klassrum och ett omklädningsrum. Båda rummen var utrustade med en kamin för uppvärmning. På väggen ovanför svarta tavlan hängde den för dåtidens skolbarn så välbekanta tavlan med skriften:
- Svär icke! Att svära är ett bevis på bristande kultur och bildning.
1947 startades en skolbespisning i Elon Anderssons hus. Med de små resurser som lärarinnan hade, ordnade hon under sin ungflickstid skolfester, där de äldre eleverna spelade pjäser för övriga barn och föräldrar.
Gunhild Ekstedt kom att bli Juktån trogen fram till 1952 då skolan drogs in och skolbarnen fick åka skolskjuts till skolan i Gunnarn. En bidragande orsak till att hon stannade kvar i Juktån var att hon fann sin livskamrat i Juktå-sonen och sedermera byggmästaren i Storuman Valter Larsson. Efter skolans indragning fick Gunhild en lärartjänst i Storuman. Hon var under många år en av lågstadielärarna vid Parkskolan.

Källa: Bastuträsk-Gunnarn 250 år, 1743-1993: [minnesskrift utgiven i anledning av byns 250-åriga tillvaro] samt diverse tidningsklipp från förr.