Carin Almerfors, yngsta dottern till paret Granholm, har skickat in fotografier och berättar här nedan om sina föräldrar och deras liv i Storuman. Bror Granholm är för alla som bodde i Storuman före 1975 känd som "Brolle", en välkänd profil och frisör, som hade sin salong på Skolgatan 10.

   Min pappa, Bror Adolf Granholm var 6:e barnet av sju till Alfred och Alma Granholm. Fadern var förman på SJ och familjen flyttade allt eftersom järnvägen byggdes. Då pappa föddes den 17 maj 1910 var de bosatta i Lakaträsk. Efter ett flertal flyttar hamnade familjen i Vilhelmina den 16 juni 1926. Pappa började som lärling hos frisörmästare Sven Rosell och som utbildad frisör arbetade han där under cirka fyra år för att därefter flytta till Storuman. Då träffade han sin blivande fru, min mamma, Ada Tora Kristina Bredén, född 8 februari 1912. Mamma var det åttonde barnet av tolv till Elin Petronella, som var bördig från Härnösand, och Oskar Bredén, som kommit från Ulricehamn. Elin, som var en driftig kvinna, lät bygga ett trevåningshus i trä på Skolgatan i Storuman och där flyttade familjen in år 1920. I huset drev min mormor en specerihandel, Bredéns Specerier, och även rum för resande.

Det var viktigt att hålla ordning på ekonomin. Både mamma och pappa sparade till det som skulle köpas och båda var noga med att föra bok, pappa för frisersalongen och mamma över hushållet.  Båda var sociala personer, var och en på sitt sätt och de gillade att umgås med sina vänner, bland annat Sara och Erik Smedman, Judith och Erik Hamre, Anna och Sigge Sjödin, Syster och Malte Johansson med flera. De spelade gärna kort och deras hem stod alltid öppet för alla. De gillade att ta sig en tur med bilen "för att se sig omkring" och i bagageluckan stod alltid en  låda med picknickutrustning. De stannade någonstans, gjorde upp en eld, kokade kaffe, bredde smörgåsar och bara njöt. Mamma gick en lov för att rekognosera om det fanns några bär och pappa kom lufsande efter. Fanns det några bär plockade pappa enbart de stora och fina bären medan mamma plockade rent. På vintrarna åkte de i yngre dagar mycket skidor och då låg jag i en pulka dragen av endera pappa eller en av våra schäfrar King eller Pärla.

Eftersom frisörsyrket var ett stående arbete som krävde starka ben och välskötta fötter ombesörjdes detta på följande sätt:
På kontoret stod en rad med skor som pappa bytte mellan flera gånger om dagen. Fotvård med skrapning och insmörjning var viktigt och i hemmet fanns flera plastbaljor som även ställdes fram då vännerna önskade ta ett "gemensamhetsfotbad". Pappa kom hem på lunch mellan 12 och 13. Då han ätit lade han sig för en sovpaus. Klockan 12.55, då tidssignalen pep i radion, fick han kaffe på sängen och sedan gick han till sin rakstuga igen.

För varje kund byttes både borste och kam så det var till att rengöra alla dessa, sopa golvet och sedan vattentorka det. Birgitta, äldsta dottern, gick i pappas fotspår och arbetade på salongen. Städningen föll därför oftast på hennes lott. Även jag kunde åka på att stå vid vasken och försöka få bort hår från borstar och kammar, lägga dem fint i en rad på en frottéhandduk. Jag upplevde det som ett riktigt "straffarbete". Utmed långväggen i salongen fanns hyllor fyllda med olika produkter som hårvatten, hårpomada, rakvatten och andra skönhetsmedel för män. Alla flaskor skulle vara damm och hårfria. Det skulle se rent och snyggt ut och det var nog mest min syster Birgitta som ansvarade för den renhållningen.
Pappa drog som sagt gärna historier och en sann sådan har blivit ett roligt minne. Varje jul stod alltid en vacker julgran i rummet. Det var pappa som skötte inhandlingen av denna gran. Ett år hände följande som avslöjade hans "inköpsställe": Han smög sig som alla andra år ut nattetid till sin bror Fritz vedbod på Vallnäs och skulle "hugga" sin gran. Men genom åren hade brodern fått nog av att alltid bli bestulen på granen så han satte sig på vakt för att se vem det var den fräcka tjuven var som stal hans fina nyhuggna gran. Pappa togs på bar gärning. Den julen och alla andra följande jular stod en tall i vardagsrummet hemma hos oss. Mamma sa att det var för att tallar barrande mindre. En förklaring god som någon.

Ytterligare en händelse. En lördagskväll satt vi och tittade på TV och hörde att det var festival med dans i Boden. Impulsivt utbrast pappa: - Vi åker dit och tittar! Mamma fixade lite matsäck och hygienartiklar för övernattning och så bar det iväg. Snopet var att när vi kom fram hade festivalen precis slutat.
Dessa berättelser visar i ett nötskal hur mina föräldrar var. Hjälpsamma, impulsiva och opretentiösa.

Vid 65 års ålder började pappa känna av skakningar i sina händer och då han var 67 lade han saxen på hyllan. Han hade drabbats av Parkinsons sjukdom. Båda vi flickor bodde då sedan många år tillbaka i Stockholm och 1980 flyttade mamma och pappa till Trångsund, en förort strax söder om Stockholm. De kunde då umgås med barn och barnbarn och blev väl omhändertagna. Pappa avled 1985 och mamma 1994. De har sina viloplatser på St. Botvids Kyrkogård i Huddinge.