– Den finns kvar än idag. Backen alltså. Helt igenväxt och ingen har åkt nerför den korta backen de senaste 45 åren.
Jag kommer mycket väl ihåg när man som mycket ung vintrarna 1958 - 1962 var här ganska ofta och lekte Bengt Erik Grahn. Det var till och med så att det fanns ett par belysningsstolpar uppsatta. Det gjorde att vi killar kunde vara där även efter skolan då det blivit mörkt. Och mörkt är det ju nästan dygnet runt vintertid. Denna backe låg efter gamla Sorselevägen några hundra meter bortom järnvägsövergången i ändan på Materialvägen eller uppe vid Bjurs som vi sa på den tiden.
– Jag vill minnas att vi som bodde på vattenfallsområdet Röbro mitt emot Folkets Hus hade en egen väg till backen. Vi åkte skidor över järnvägen bakom Segerstens hus i början av Ringvägen där badhuset är idag och följde ett skidspår på bergåsen bort till backen. Det fanns det givetvis ingen belysning. Hade man tur lyste månen upp kvällsmörkret. När vi kom till backen så var de två lyktorna oftast inte tända. Tände det gjorde man på en brytare som satt på en stolpe längst ner i backen. Men vi kom ju fram längst upp i backen så första åket blev en chanstagning. Jag drar mig också till minnes att kommunen eller någon frivillig insatsstyrka hade byggt ett litet starttorn på toppen av backen. Tornet finns troligtvis inte kvar. Det har nog helt enkel ruttnat bort. Jag skulle kolla hur det låg till med den saken när jag tog bilden ovan, men det var för mycket snö att plumsa i uppför backen. Jag kommer ihåg att detta starttorn inte låg i backens riktning så det blev till att ta en rejäl vänstersväng på backkrönet. Ibland lyckades man inte med den svängen när man tränade störtlopp och då blev det en krasch. Total åktid nerför teknikbacken låg väl på si så där en 5 - 6 sekunder. Sen tog det en evighet att klättra upp igen. Det var en höjdare när man fick skidor med  hickorykanter och bindningar med lågt fäste. Då kände man sig som Bengt-Erik Grahn de få sekunder som åket tog.

– Jag vet inte vem eller vilka det var som röjde och såg till att denna backe blev en skidbacke för oss ungdomar. Förmodligen var Stensele Kommuns fritidsavdelning inblandad i det hela. När den stora slalombacken på Stenseleberget hade röjts färdig i början av 1960-talet fanns det ingen anledning för oss ungdomar att nyttja denna teknikbacke längre. Men minnena finns kvar.

– Jag slängde ut en fråga om en Tomas Omma som ibland brukade synas till på vägen nedanför backen. De mejl som kom in angående honom förklarar varför det sällan eller aldrig fanns några brudar i teknikbacken. Han jagade helt enkelt bort dom därifrån. Tomas var same och led av Dawns syndrom. Han hade precis som många andra killar ett starkt tycke för flickor. Det var bara det att hans "tycke" var enormt starkt. Han skrämde helt enkelt skiten ur brudarna när han jagade dom.

Så här skriver förre storumanbon Sven-Åke Andersson angående teknikbacken:
– Reportaget om teknikbacken blev en väckarklocka... ett minne, som jag helt glömt bort. Var där och åkte med mina s.k. slalomskidor, som var grundvallade med tjära. "Splitken" var märket och dom hade skruvade stålkanter och "hickory" sula. Där hade jag också mina första "dubbelremmade" pjäxor....Så man kände sig som en riktig slalomåkare...
/Sven-Åke Andersson, Umeå/

– Den 4 juli 2008 var det dags att titta till backen igen och se om det fanns några spår och rester kvar efter forna slalomaktiviteter i backen. Det första jag hittade var resterna efter den stuga nere vid vägen där samefamiljen Omma tidvis bodde på 50- och 60-talet. Stugan eldades tydligen upp