KVARN VID VOLVOBÄCKEN

I Västerbotten, liksom i många andra delar av Sverige, byggdes förr små vattenkvarnar i mindre vattendrag för att mala säd till mjöl. Dessa kvarnar var ofta skvaltkvarnar, en enklare typ av vattenkvarn där vattnet drev ett horisontellt vattenhjul som i sin tur roterade kvarnstenarna. Många av dessa kvarnar försvann i takt med att modern teknik och större industriella kvarnar tog över, men vissa har restaurerats som kulturhistoriska minnen. På fotografiet ovan ser vi en av de kvarnar som finns längs Volvobäcken i Långsjöby.

Under 1970-talet restaurerades kvarnarna tillsammans med kvarndammen, och en timrad vilkoja för kvarnpersonalen återuppbyggdes. En fäbodstuga från slutet av 1700-talet flyttades också till området i början av 2000-talet. Sedan 1970-talet har årliga kvarndagar arrangerats vid Volvobäckens kvarnar. Under dessa evenemang mals kornmjöl, och aktiviteter som timmerhuggning, slåtter, kardning och spinning, växtfärgning samt hantverksförsäljning äger rum.

(Källa: Bl.a. Naturkartan.se)

Myrslåtter var en viktig del av jordbruket i Sverige förr i tiden, särskilt i områden där åkermarken var knapp och hö behövdes för boskapen. Det var en metod för att utnyttja näringsfattiga och blöta marker, som annars inte lämpade sig för odling, för att skörda fodergräs. Myrslåtter utfördes vanligtvis under sensommaren, ofta i juli eller augusti, när myrmarkerna hade torkat upp tillräckligt för att människor skulle kunna arbeta där. Gräset slog man med lie eller slaga. I vissa områden användes en särskild typ av lie med längre skaft, anpassad för att arbeta på ojämn och sank mark. Eftersom myrar var fuktiga, var det en utmaning att torka höet. Man lade upp det på hässjor eller på upphöjda rishögar kallade "hölador" för att hålla det borta från markens fukt.